När låg du under ett träd senast?

När låg du under ett träd senast?

När gjorde du inget annat än att se på himlen en stund?

När hoppstudsade du fram som ett barn senast?

Vem har sagt att du inte behöver det längre?

Vem ska ta hand om dig?

Man får mycket utan att anstränga sig; arbete som ska utföras, mat som ska lagas, saker som ska ordnas, fixas, funderas på och köpas. Det är sällan problem att fylla tiden.

Så man måste själv se till att det blir tid till att fylla på lite av sådant man vet att man mår bra av. Ge sig själv återkommande stunder av stillhet, motion, natur, frisk luft, dans, musik, umgänge eller vad man nu behöver för att må bra. Kanske kan man till och med försöka se det som en skyldighet (om man har svårt för att unna sig), eftersom det är när man mår bra man också kan vara till glädje även för andra.

Att man sliter ont och kör slut på sig är det ingen som vill, ingen som bett en om och ingen som tackar en för.

Ett boktips

Om ni vill läsa.

Då ska ni läsa den här.

Då blir ni lyckliga...

En liten bänk

Våldtäkter, mord, tortyr, konflikter, nedläggningar, ekonomiska krasher. Man överöses av negativ information från tidningar och TV. Det kryper lätt under skinnet på en. Det verkar finnas så mycket ondska och så många elaka människor. Det är visst mycket som är dåligt, fult och hemskt.

Jag funderar på hur man kan stå emot de känslor detta väcker inom en. För hur ska en människa kunna härbärgera hela världens olyckor? Inte bara de olyckor som sker i ens egen del av världen och de problem som finns i ens närhet. Blir det kvar någon plats åt livslust, optimism och ljus när allt negativt krävt sin plats? Att bli avtrubbad, så att man inte bryr sig, är kanske en överlevnadsinstinkt, tänker jag.

Men så händer det att man tar en liten promenad i sin lilla stad och blir glad åt en så liten sak som att någon har ordnat en bänk mitt i ingenstans som andra kan sitta på en stund. Och man påminns om att den världen ju också finns. Världen där människor gör saker för andra. Den där man nästan alltid ändå möts av vänlighet. Den där alla gör sitt bästa. Den där grannarna skottar och klipper både sitt och lite mer ändå. Den där kärleken mellan människorna är stor. Den där någon faktiskt ordnar en liten bänk åt andra att sitta på en stund. Och det är väl så världen omkring oss egentligen är, för det mesta? Och den finns ju också omkring oss hela tiden, även om den hamnar aldrig i tidningen...